Svensk-italienska Föreningens 90-årsjubileum/julfest

Ågrenska villan, 5 december 2014

Föredrag av Sven-Tage Teodorsson

Det var en mycket initiativrik och energisk man som grundade svensk-italienska Föreningen 1925, för 90 år sedan. Vilhelm Lundström, professor i latin vid Göteborgs högskola, har blivit legendarisk genom sina många innovationer.

När han grundade vår förening, var det hans andra. Den första var Klassiska Föreningen, som han grundade 1919. Då hade denne latinprofessor redan blivit känd som mycket initiativrik. Han hade lyckats genomdriva att förlägga en halv termins undervisning i latin till Rom. Det var en helt unik satsning och var mycket uppskattad av studenterna. Han tog också många andra initiativ, men det skall jag inte gå in på här.

Jag blev medlem i Klassiska Föreningen redan som student på 60-talet, och 1999 hade jag nöjet att arrangera föreningens 80-årsjubileum. Vi hade ett stort målat porträtt på Vilhelm Lundström stående på podiet, och två före detta ordföranden, Åke Lundström och Emin Tengström, gjorde tillbakablickar så lång tillbaka de kunde minnas, och sedan firade vi med god mat, jazzmusik och dansuppvisning av dansgruppen Sweet Feet.

Men bara åtta år senare hade föreningens medlemsantal minskat radikalt, och den nya ledningen fann att det inte var möjligt att driva föreningen vidare. Man anordnade ett avslutningsmöte med nostalgiska återblickar på gångna tider, och så festade vi upp hela den lilla återstoden av kassan.

Klassiska föreningen uppnådde således inte sin 90-årsdag som vår förening nu gör. Vi kan alltså gratulera oss till att nu vara den äldsta akademiska föreningen vid Göteborgs universitet.

 

Jag hörde talas om Svensk-italienska Föreningen på 60-talet, men jag pluggade så intensivt vid den tiden, så jag tog mig inte tid att bli medlem. Att det var synd förstår jag när jag läser om dess verkligen imponerande historia. Den mångårige ordföranden Harry Erkell skrev 1993 en skildring med glimtar från de första 50 åren, 1925-1975. Den finns på vår hemsida, och de flesta har nog läst den, men jag tycker vi kan stoltsera lite extra över vår förening i kväll, genom att tänka tillbaka på en del intressanta händelser under gången tid.

Föreningen har genom åren haft en mycket mångskiftande verksamhet. Det var givetvis föredrag av många bemärkta och kunskapsrika personer, och vi kan konstatera att vi väldigt ofta hade besök från Italien, och föreningen passade tydligen alltid på, när italienska nobelpristagare gästade Sverige.

1933 hade sålunda föreningen Luigi Pirandello som föredragshållare, och 1959 gästades föreningen av Salvatore Quasimodo. Eugenio Montale, pristagare 1975, nämns dock inte i Erkells krönika.

1949 inbjöd föreningen Maria Montessori att komma till Göteborg och berätta om sin speciella skolform, som då hade blivit mycket uppmärksammad.

Flera andra kända italienare, författare och kulturpersonligheter besökte föreningen, t.ex. författarna Italo Calvino, Vasco Prasolini, Goffredo Parise och Leonardo Sciascia.

Men även teater och musik stod ofta på programmet. Redan 1930 hade den unge, entusiastiske Arturo Marciapiedi kommit till Göteborg. Han stannade kvar i vår stad och bildade en teatergrupp, som han kallade Il Piccolo Teatro di Gotemburgo. Den uppförde ofta teaterpjäser på italienska.

Och när professorn i romanska språk, Hans Nilsson-Ehle, blev ordförande 1955 och fil.dr. Åke Sällström blev ledamot i styrelsen, blev italiensk operamusik ett viktigt inslag i föreningens verksamhet.

Vår värderade ordförande Francesco Petroselli blev 1970 sekreterare i föreningen och fungerade som sådan ända till 1991. Han hade varit medlem hela 1960-talet. När han avgick som sekreterare 1991, blev han i stället vice ordförande, och nu är han sedan många år vår outtröttlige eldsjäl – troget assisterad av sin lika outtröttliga maka Inga. Heder åt dessa båda!

 

Vi har alltså all anledning att så att säga lyssna till historiens vingslag, och vi kan med självaktning konstatera, att vår förening alltid har präglats av stil och höga ambitioner. Det tog sig under de första decennierna bl.a. uttryck i mötesdeltagarnas klädstil. När man 1932 högtidlighöll årsdagen av föreningens bildande, var aftondräkt föreskriven. Först 1944 gjorde man ett visst avkall på stringensen och medgav att smokingen fick ersättas av mörk kavaj.

 

Jag föreslår således av sträcker på oss lite extra och önskar vår förening fortsatt goda år, åtminstone fram till 100-årsdagen. Leve Svensk-italienska Föreningen. Den leve